Kräftgång

... eller Brun-utan-sol


Hostelets bästa förmåga, Sven the Ara.

I ett infall till att undfly de nerpundade australiensare och britter som stryker omkring i dessa kvarter så tog vi bussen en timme ner till Pantana do Sul, en paradisstrand i en bukt på södra delen av ön. Busssystemet är intrikat men går i tid, ovanligt i detta land säger många.


Så här ser det ut ut där det inte bor australiensare med röda ögon.

Det är rätt kreativt, hela bussgrejen.
Först ska man gå igenom en spärr som de i Stockholms tunnelbana. Men det finns inga stängsel så man kan sonika gå runt hela spärrvaktsbåset. Sen får man bara gå på bak på bussen. Det finns nämligen två anställda på varje buss, chaufför och biljettkontrollant. De har istället spärrar PÅ bussen. Så bussen, som kör i 100 knyck konstant, stannar i några sekunder på varje hållplats och kör iväg. Under tiden får folk betala på bussen, om de inte gjort det på terminalen med båset.

När man ska byta buss har man ca 5 sekunder att löpa till nästa, vi hann självklart inte och fick vänta en halvtimme i 40 graders värme. Sen åkte vi en bit till och såg stranden bortom bergen, fantastisk.
Hej, jag har kommit till ert vackra land för att ta era solstrålar.


Eftersom jag är har den ädla blekfistexturen på skinnet så hänger jag i skuggan av parasollet mitt på dagen och smider ränker. Dock tyckte vi att det skulle vara nice med en promenad på stranden, jag tänkte att den var lite längre än Långholmen.

FEL FEL FEL

Den var en halvmil, och när vi kommit fram var jag sönderbränd och the locals tittade undrande på min rödlila torso. Vägen tillbaka var en walk-of-shame, som jag som tur är, inte minns helt då jag var på väg att upplösas av solen.

"Vi går fram till berget och tillbaka, det verkar lagom"

På bussbytet tillbaka så tog vi fel buss. Nu är det ju så att bussarna är avspärrade på mitten så man kan inte gå fram och prata med chauffören. Jag frågade försynt en kvinna på bussen vart bussen gick och hon förstod att vi var på väg till fel sida av ön(den är rätt stor).

Då, helt unisont, börjar alla 70 (40 sittande och 30 stående, enligt skylten på bussen) brassarna på bussen vråla till chauffören att stanna bussen och öppna dörrarna, inte helt lätt när den redan brassar på(see what I did there?) runt första kurvan. Men stannade gjorde den och vi sparade mer förintelse från solen.

Jag kamouflerade mig snabbt vid de vita stenarna.

Straffet kom idag. Försenat värmeslag kombinerat med att det inte diskas på detta hostel(de sköljer tallrikarna lite eller drar en svartnad tvättsvamp över dem) har gjort att jag spenderat dagen i sängen. Fett onice. Nu har jag internet iaf och det är dags att lämna detta dårhus snart, för kunna integrera sig lite istället.

Jag tog en bild för den obligatoriska vykortsporren.

Det är rätt soft i Floripá.


Cissi skapar sanningen på:
http://kulturrelativistiskforstroelse.blogspot.com/

Några observationer:
* Alla affärer verkar ha 100 anställda. Det finns en gubbe på lokala stormarknaden som enbart är anställd för att väga frukt. Enbart.

* AC:n stänger av sig under dagen då det är som varmast. Osoft för ömkliga nordbor.

* Jag är en bitch som klagar på AC:n.

* Folk smäller smällare på dagen och tankarna flög till Guds Stad, hjärntvättad som jag är.
Jag hukade snabbt under AC:n.

* Jag kan fortfarande inte surfa så jag borde nog sluta fylla i det som intresse när jag registrerar mig på internetsidor.

* Folk ser mindre och mindre förskräckta ut när jag pratar portugisiska med dem. Ett problem med att lära sig språk utan kontakt med de som kan det är att jag missat artighet, jag är ett lingvistiskt ånglok som tuffar över den ömtåliga lusifoniska stäppen.